Jag har, som så många andra svenskar, mångårig erfarenhet av att konsumera bröd ur plastpåse. Och jag var länge övertygad om att de flesta av västvärldens invånare köpte plastpåsbröd på snabbköpet, precis som vi gjorde.
Men när jag genom ett semesterbesök i Köpenhamn blev medveten om att grannlandet hade en så mycket mer civiliserad och utvecklad brödkultur (fri från plast) än vår egna, blev jag avis. De besökte dagligen sina nästan snuskigt gemytliga och pittoreska bagerier, och inhandlade nybakt bröd av högsta kvalitet utan att ens be om ursäkt för det.
Om jag själv hade växt upp detta sätt, likt danskarna, och fått dra in doften av nybakt toppklass-bröd varje morgon, så är jag säker på att jag inte obegåvats med ett så vansinnigt dåligt morgonhumör som nu tyvärr är fallet.
För att sammanfatta saken.
Plastpåsbröd från självbetjäningsbutik är deprimerande och färskt bröd från den glade bagaren är upplyftande. Länge leve den riktiga brödkulturen!
Men det var då och nu är nu. Brödkulturen har det senaste decenniet tagit stora steg även hos oss. Särskilt i storstan, men på sistone har den även letat sig ut till en hel del småorter. Ett exempel är min lilla uppväxtort Ekenässjön med knappt 1500 invånare. Nu finns där, sen nåt år tillbaka, ett högklassigt surdegsbageri som lokalbefolkningen är väldigt förtjusta och stolta över och gör vad de kan för att stödja.
Men nu till ett annat problem. Jag bjöd in ett par danska vänner på lunch får några år sedan när de var på semesterbesök i Stockholm. Men ett språkligt missförstånd, såklart danskarnas eget fel med sitt oartikulerade tungomål, gjorde att de kom en dag för tidigt.
Jag hade redan införskaffat alla ingredienser till den tomatsoppa med en touch av apelsin och ingefära som jag planerat bjuda på. Men bageribrödet hade jag såklart väntat med att inhandla för att det skulle avnjutas så färskt som det bara kunde.
Danskarna steg på, vilket som sagt gick bra även om det var fel dag, och jag började med soppan, men erkände mig samtidigt brödlös. Den ena dansken erbjöd sig att ordna detta och fick låna min Brompton bort till närmsta bageri. Inom tio minuter är han tillbaka med en fin och mycket god limpa med fruktinslag och allt.
Senare under middagen kunde han inte hålla sig utan att berätta att det visserligen var ett gott bröd, även med danska mått mätt, men att sextio kronor för en limpa var något alldeles främmande för honom. I Köpenhamn, där de bodde, var färskt och äkta bageribröd inget som förknippades med lyx, inte ens vardagslyx utan mer bara vanlig vardag.
Jag insåg att han hade rätt. I Stockholm hade färskt bröd från lokalt bageri, på nåt sätt, blivit till en lyxprodukt man unnade sig vid speciella tillfällen. I Köpenhamn, berättade danskarna, med deras så mycket mer blygsamma priser, var det en dagligvara, och innebar inte mer flärd än att ha ett paket mjölk ståendes på frukostbordet.
Det enda som visade sig ha ändrat sig, för egen del, var att jag bytt ut plastpåsbröd mot färskbröd vid festliga tillfällen eller på helger. På veckodagarna var jag lik förbannat fast i den förhatliga plastpåsbröd-kulturens fasta grepp.
Och så har det sett ut tills nu ungefär. Appen Karma har lett till en radikal och omvälvande förändring. En räddning. En så efterlängtad revansch på alla falsk-bröd-producenter som envisats med att hålla fast i plast, år efter år.
Jag har nämligen sen ett bra tag tillbaka haft råd att unna mig och min familj: surdegslimpor med valnötter, danskt rågbröd, franska baguetter, nåt enstaka bakverk, lyxiga smoothies och en del andra läckerheter. En och annan falafel-sallad och vegetarisk gryta har det också blivit.
Man strövar omkring och så kommer det ett pling i luren. Jag gillar vanligtvis inte när mobilen gör ljud och tillåter väldigt sällan notiser i mina appar, men Karma utgör ett välavvägt undantag. Man kikar och ser att man till exempel har 30 meter till Thelins bageri där man kan få en härlig valnötslimpa (surdeg, alltid surdeg) för mindre än halva priset!
Ett knapptryckbort, eller snarare en lätt touch, för att betala med Apple pay, och den är min. Såna där fina grejor som man bara unnade sig till fest har plötsligt blivit vardag.
Jag tar en VOI scooter hemåt med mitt fina kap, men precis när jag ska parkera scootern i närheten av Odenplan plingar telefonen till igen. Nu upplyser den mig om att det visst finns Pizza på Bröd & Salt, för knappt halva priset igen, och att det är den där stenugnsbakade med fyra ostar (av surdeg bakad såklart) och allt. Jag måste ha en sån också. Det går ju så fort. På bara en minut har jag lämnat sparkcykeln och är redan på väg ut, nöjd med pizzan, fint förpackad i påse av oblekt papper.
Oj vad lätt och roligt att vara lite mer miljövänlig genom ”att rädda” mat som annars skulle slängas. Varför behövde man vänta så länge på den här fantastiska appen som gör det möjligt att lyxa upp sånt som mestadels är överproduktion. Bagaren eller kocken eller vem det nu handlar om, har gjort fler produkter än vad som kommer att gå åt. Läget bedöms oftast några timmar innan stängning. Och det verkar till användarnas glädje produceras överflöd mycket ofta.
Det erbjuder oss som använder Karma att med lätta steg trippa in både här och där och rädda ännu fler läckerheter. Stan är som ett enda stort härligt smörgåsbord vissa tidpunkter på dagen. Det känns bra att köpa genom Karma för hur mycket som slängs vill man ju inte ens tänka på. Att det nu finns ett sätt att göra upp med detta omiljövänliga resursslöseri är helt underbart.
Det klagas mycket på skärm, på smartphonekulturen, att den är anledningen till att barn inte leker ute och läser riktiga böcker längre. Det tjatas på vuxna som inte leker med sina barn för att de föredrar att kolla på sina mobiler istället. Och på att skärmar även bär skulden till ungdomars ökade problem med psykisk ohälsa. Och det ligger säkert mycket i allt detta. Men man måste också ibland uppmärksamma fördelarna. Utan smarta telefoner och den hypereffektiva kommunikation den erbjuder oss så skulle till exempel inte en sån här briljant app-idé som Karma vara möjlig.
/DS