Det är en av årets viktigaste föreläsningar. Internationell publik. Många har åkt långt och spenderat mycket pengar för att ta sig till Stockholm. Förväntningarna är höga på oss inbjudna talare. En av Sveriges främsta retoriker, Elaine Eksvärd, sitter i publiken.
Allt filmas av professionellt filmteam för att spridas vidare efteråt. Det är min tur vilken minut som helst. Precis innan moderatorn ska gå upp på scen och presentera mig känner jag att sladden till mitt head set hänger ner, en bit, längs rumpan. Istället för att rätta till den drar jag ut den ytterligare nån decimeter.
Efter att jag ställt mig framför publiken, blivit presenterad och ska köra igång börjar jag med att vända ryggen mot publiken för att uppmärksamma precis ALLA i föreläsningssalen på mitt lilla problem.
”I think I have a small problem. Do I have like a thin tail hanging down here?” frågar jag och pekar på sladden. Det börjar fnissas här och var och många nickar instämmande.
”It needs to be fixed before I begin, can you help me with this please?” frågar jag teknikansvarig som direkt kommer upp för att hjälpa mig. Jag svankar lätt och putar ut med rumpan medan jag får hjälp att dölja min lilla svans innanför skjortan. Det är tydligt att det inte finns någon i lokalen som inte har full uppmärksamhet på räddningsaktionen.
”Good start, isn’t it?” frågar jag publiken. Dom svarar med ett kollektivt asgarv.
En kort stund senare inleder jag mitt tal.
Jag har just dödat prästen
Ja, det var en aning fejkat, det där med svansen – men det fina är att inte låta någon i publiken veta det. Och det hela är ett skolboksexempel på den nästan overkligt retoriskt effektiva ”Att-döda-en-präst-metoden”.
Analys av ”Att-döda-en-präst-metoden”.
Tänk en predikstol. Upphöjd en bra bit över församlingen, långt ifrån bänkraderna. Där står en präst klädd i något som få skulle sätta på sig frivilligt (förutom på en maskerad eller liknande tillställning). Prästen börjar prata i ett pretentiöst och högtravande tonläge och i samma sekund stänger lyssnarna av sin förmåga att ta in någon information överhuvudtaget, (Förmågan att ta in brukar komma tillbaka någongång under kyrkkaffet efter gudstjänsten).
Allt prästen skapar i det här sammanhanget är distans. Scenografi, kläder, karaktär och röst bidrar till ett rum där ingen lyssnar. Jag är ganska säker på att du kan relatera till vad jag just skrivit. Även om du inte varit i kyrkan på ett tag.
”Att-döda-en-präst-metoden” går ut på att göra precis tvärtom. Visa att du är en människa som gör fel. Ta emot felen som en gåva istället för att dölja dom. Har du glömt att stänga gylfen? Visa det stolt för dina lyssnarna. Försök inte att gömma. Alla ska se att just du har glömt att stänga gylfen just idag.
I samma stund som den uppblåsta bubblan spricker, och du avslöjar dej själv som felbar (precis som din publik) och visar att du inte heller är perfekt, utan mänsklig, uppstår igenkänning. Den typen av magi som får varenda kotte därinne att trollbindas av det du säger.
David Sennerstrand