Ensamresenär
Lunchade med några kollegor från kulturskolan idag. Vi snackade lite om sommarplaner och jag berättade om min cykelsemester.
”Cyklar du själv?”, frågar de förvånat.
Många blir förvånade när jag berättar att jag ska resa ensam. För mig är det helt enkelt så att de semestrar, som jag fått ut mest av, har jag gjort själv.
”Men man har ju ingen att prata med?”
Mina erfarenheter är att människor vågar närma sig en i större utsträckning än om man kommer i sällskap. Man blir ofta lite mer ”offensiv” själv också, och vågar föreslå en öl till någon man precis presenterat sig för.
Att vara ensamresenär är mer spännande. Det händer mer oförutsägbara saker. Förra sommaren, under min Vetlanda-Köpenhamn utfärd, blev jag bjuden på fest av ett sällskap från alternativ.nu i Lönsboda, ena kvällen och satt och diskuterade religion med en grek i Köpenhamn, den andra. En kontrast till den inrutade tillvaron på hemmaplan.
”Men du har ju fru och barn, borde inte du vara hemma hos dom?”
Det är den tråkigaste och mest livsföraktande kommentaren jag fått. Jag kan inte förstå hur man resonerar hur jag än försöker. Tror man allvarligt talat att man får några duktighetspoäng i familjetillvaron för att man undantrycker sina behov? NEJ NEJ NEJ. Det blir trevligare om man lyssnar till varandras behov i en relation och ger varandra det personen i fråga behöver för att må bra. Är det svårt att förstå? Det betyder INTE att man inte vill vara med sin familj. Att ge varandra tid att sticka iväg utan den andra hälften nån gång ibland, gör bara gott.
Och jag behöver ge mig iväg ensam, på en dryg veckas cykelsemester, en gång om året. Och får jag det blir jag glad. Och jag får och vill och kan och ska. Så enkelt är det.
Bara en månad kvar nu…
/DS