Att jobba på den lilla intima scenen Vadstena Nya Teater. En skola i konsten att balansera i gränslandet mellan obekvämt och asroligt. Först ställa sig frågan: kan jag gå så här långt med min publik. Och sen få lov att ta reda på fakta.
Första gången jag kom till teatern var sommaren 2008 för att söka en roll i en julshow. Bland dom andra i ensemblen pratades det om Eva som också var en i gänget som jobbade på teatern, men inte där just då. Det sas att hon hade unika egenskaper som komedienn. Hon kunde till exempel knäppa upp behån på en rad kvinnor i publiken och komma undan med det. Eller inte bara komma undan. Publiken älskade henne för att hon gjorde så. För att hon helt skoningslöst vågade smula sönder fyrkantiga ramar och tabun.
Kan vem som helst lyckas med det? Går det att lära sig att vara så fräck och bli älskad för det? Detta ville jag ta reda på.
Hade själv spelat en tung roll i föreställningen Platonov av Anton Tjechov. Min komiska ådra var inte i toppform. Men nu var jag taggad på att ta reda på vad som var möjligt för mig i den här spelstilen där alla fyra väggar plötsligt stod vidöppna mellan skådespelare och publik.
Mina två lyckligaste och mest galna nummer
I skrivande stund, 15 år senare med mängder av föreställningar och nummer bakom mig på Vadstena Nya Teater, tänker jag berätta om två av mina lyckligaste ögonblick med publiken. Det som uppslagen haft gemensamt med andra fullträffar som rivit stället är att jag till en början inte haft ett hum om det kommer att bli en flipp eller flopp. Inte en aning. Drivkraften har varit nyfikenhet. Läskigt, absolut, men det skulle vara mycket värre att fimpa en idé bara så där som långtidsparkerat i hjärnan. Det ligger i dess natur att det ska prövas. På riktigt. Och min erfarenhet är att om du bara vågar göra upp med din comfort zone, dra i den, tänja, vrida och vända – så blir du till slut belönad för ditt mod.
Ideérna, gemensamt för båda, kändes till en början vansinniga. Som teatrala kazmikazeuppdrag dömda på förhand att inte skapa annat än dålig stämning hos publiken.
KAMIKAZEIDÉ NR 1 Allsångsmannen
Vad är det värsta som kan hända någon i publiken under en allsångsstund? Den största skräcken. Svaret är att allsångsledaren (så klart med halsduk och blå kavaj) efter en stunds sjungande, med gravt uppskruvad superkäckhet, kommer fram med micken till just dig för att be om en solosångsinsats. Men det slutar inte där. Efter att du just uthärdat förödmjukelsen och bjudit på den bästa solosång du förmår så verkar allsångsledaren blivit förbannad som tack för din frimodighet. Och det blir tydligt när han plötsligt strängt befaller orkestern att sluta spela. Allt blir tyst. En plågsamt lång paus. Allsångsledaren bara står och glor skuldbeläggande på dig, innan han till sist frågar:
“Hur tyckte du att det gick när du skulle sjunga?”
Du skruvar på dig. Alla i publiken väntar på ett svar. Det kommer inget alls förutom ett dovt hummande ljud.
“Vill du veta vad jag tycker?” muttrar allsångsledaren. “Du har förstört stämningen här totalt med din falsksång”. Allsångsledaren lämnar lokalen. Du blir ensam kvar där med resten av publiken.
Att göra verklighet av denna skruvade situation, med publiken, var en av mina idéer och blev ett av mina nummer. Jag skulle spela den superkäcka allsångsledaren och ge mig på nån i publiken. Underbart sjuk rollkaraktär.
Reflektion
Ska man prata med personen som blivit utsatt innan för att förbereda och eventuellt svära sig fri från eventuella missförstånd. Nej. Det ska göras spontant. Offret väljs ut baserat på känsla i nuet.
Efter ungefär 40 föreställningar hade jag facit i hand. Stor succé och ett av dom roligaste numren jag någonsin gjort. Ingen blev stött eller kände sig påhoppad. Absurditeten i numret var tillräckligt uppskruvad för att offret snabbt skulle kunna spela med, leka leken och samtidigt inte känna sig utpekad.
KAMIKAZEIDÉ NR 2 Den sävliga campingmannen
I andra exemplet spelar jag en färgstark men en tafatt och gravt sävlig campingföreståndare, Göran Utbult. Han vill att alla gäster ska trivas på hans campingplats och ordnar med underhållning och samkväm. I slutet av föreställningen delar han in gästerna i två lag för att hålla i en musiktävling. Dom ska fylla i orden som saknas i sången.
“Jag vet en hund som heter Hugo som kan räkna upp till?”
”TJUGO!”
”Och det poänget gick till lag 1, grattis”
Det laget som övertygar mest i ifyllnaden av rimmet tar hem poänget. Vidare i låten:
“Jag känner valen Valle som sover med sin ?”
Publiken fyller ivrigt och högljutt i ordet som saknas. Men här spänner jag ögonen i en äldre tant (alltid den äldsta jag kan hitta i publiken), publiken tystnar hastigt, jag närmar mig tanten, fortfarande gravallvarlig, ingen förstår vad som ska hända, jag börjar efter en stunds tystnad anklaga henne för att ha sjungit balle istället för nalle.
“Det är tråkigt när man lägger timmar och sena kvällar på att förbereda roliga aktiviteter för att gästerna här ska få en fantastisk sommar, och så kommer såna som du och bara förstör allt.”
Poletten har trillat ner. Alla förstår nu att det är ett skruvat skämt det handlar om. Och samma stund börjar dom att njuta.
“Det finns ett ord för sånt som du håller på med. Omoget. Och du är ju inte direkt purung.”, fortsätter jag att skälla på tanten.
Publiken fullkomligt exploderar i skrattattacker och den underbara tanten leker leken. Jag kan dra det här hur långt som helst nu.
“Nä, jag går härifrån nu, vi avslutar den här tävlingen som jag förberett halva sommaren, tack för mig” mumlar jag under tiden som jag tar mig ut mot logen för att lämna publiken med den ”dåliga stämningen”.
Efter en stund kommer jag ut igen. Nu på bättre humör. Jag går med lätta steg fram till tanten igen:
“Man ska förlåta, det är min övertygelse, man ska släppa och gå vidare, och det gör jag nu, ska vi försonas i en mjuk, varm och lång kram?”
Tanten reser på sig och vi kramas till publikens jubel. Innan jag går tillbaka till scenen skickar jag ändå ett syrligt:
“Men jag håller fast vid att det var omoget, det du gjorde”
Publiken viker sig av skratt, ännu en gång.
Reflektion
Var tanten förberedd på detta? Aldrig. Precis som i exempel nummer 1. Tog nån illa upp under någon av alla föreställningar? Nej, inte det heller.
Hur kommer det sig att ingen tog illa vid sig? Ett ord räcker som förklaring. Värme. Vill du bli sur på någon i publiken? bli sur med värme. Vill du skälla ut någon i publiken? skäll ut nån med värme. För värmen känns igenom. Om du bara har värme kan du göra precis vad som helst. Och detta handlar inte om att man inte får använda riktiga känslor och att man bör iklä sig ett privat leende som fasad (gör inte det). Värmen kommunicerar till publiken att det är på lek. Och i lekar får man testa gränser. Ett tillåtande rum har skapats där allt är spännande och inget tråkigt.
Hur lär man sig det här? Med erfarenhet, genom att våga misslyckas. Genom att hålla på med improvisationsteater. Alla som har som ambition att kunna jonglera med en publik borde direkt anmäla sig till en kurs i improvisationsteater. Ett spelrum som är så tillåtande till att experimentera, göra fel, testa gränser – är svårt att hitta motsvarighet till. Och du lär ha rätt roligt på vägen mot att uppfylla det du drömmer om, att lära dig konsten att trollbinda din publik.
David Sennerstrand