Om jag till exempel går från mitt hem mot Odenplan, en ungefär 7 minuter lång promenad, erbjuds jag en uppsjö av olika transportsätt som enkelt låses upp med min lur.
Inom mindre än en halv minut kan jag till exempel susa iväg på en el-sparkcykel. Det finns vansinnigt många att välja på. Vad jag vet är det nu fyra företag som erbjuder det smartphonebaserade uthyrningkonceptet (i den ordning de etablerades i Sthlm): svenska VOI, amerikanske Lime, tyska Tier och Glyde (vet ej ursprung i nuläget).
Prisexempel för användning i 10 min mellan konkurrenterna.
Glyde: 5kr + 10 x 1,8/minut=23 kr
Voi: 10kr + 10 x 1,5/minut= 25 kr
Tier: 10kr + 10 x 1,5/minut = 25 kr
Lime: 10kr + 10 x 3/minut = 40 kr
Lime särskiljer sig, som du kan se, som det med marginal dyrare alternativet. De använder en mer påkostad sparkcykelmodell av högre kvalité vilket kan vara en del av förklaringen.
Många har upptäckt, allt från fjuniga pubertetsynglingar till åldersstigna pensionärer, att det går utmärkt att ta sig fram kortare sträckor med elsparkcykel.
Vill jag ha en cykel istället finns EU-bike som budget-alternativ, en femma för en halvtimme, där man gör hela jobbet (trögtrampade som attan) själv helt oelektrifierat.
Senare i år hoppas Stockholm stad vara färdiga med upphandlingen av deras eget nya cykeluthyrningssystem, nu när Stockholm City bikes (bild t. v.) är blott ett minne. Staden är fast besluten att haka på trenden med elcyklar (hur ska elen räcka till allt och alla?!) och ser gärna en aktör som även kan erbjuda lådcyklar i sina stall. ”Det ska vara minst 3 000 stycken. Det nya lånecykelsystemet ska även vara året om och finnas runt om i hela staden, i alla stadsdelar.” kan man läsa i Stockholm Direkt.
Det här med att få med sig barn på några fler alternativ (än Aimos bilar) är ju bara en så himla begåvad idé. Så hyr-lådcykel vore ju inte ovälkommet precis. I dag använder många, mig själv inkluderad, sparkcyklarna för att även kunna få med sig ett barn (halvOtillåtet) på turen. Kul men inte optimalt, lådcyklar skulle vara så mycket bättre.
Behöver jag en bil. Kanske för att ta hem något halvstort från Ikea, så ser jag i telefonen att Aimo, som fungerar nästan precis som elsparkcykelkonceptet men erbjuder istället mellanstora elbilar (Renault Zoe), har fyra fordon lediga inom ungefär två minuters promenad. Bilarna har en maxräckvidd på 30 mil och jag kan se i appen att samtliga alternativ har tillräckliga batterinivåer för att ta mig mellan 10-15 mil. Aimos prissättning är något komplicerad. De använder ett flexibelt system som anpassas efter behov:
6 kr/minut
Första timmen 150 kr
Från andra timmen 200 kr
Per dag 990 kr
Pris/km (över 300 km/resa) 3 kr
Kanske behöver jag nåt mellanting. Något som snabbt kan ta mig en bit utanför stadskärnan som inte nödvändigtvis behöver vara en bil. Då finns (snart, nån gång i vår) polska Blinkee som tror stenhårt på elmopeder, som vanligt med samma tillgänglighetsgrad via mobilen som elsparkcyklarna.
I nuläget finns ingen Blinkee till mig, men appen är klar och det är bara en tidsfråga innan det dyker upp hur många moppar som helst att välja och vraka emellan. Vad jag kan förstå så ska företaget även hyra ut elcyklar. Kostnaden är kort och gott ca 3 kr per minut enligt deras prisuppgifter på hemsidan.
Och det här med att så otroligt många transportalternativ finns att tillgå, utan att själv behöva äga, är något helt nytt. Man behöver bara backa till förra sommaren då läget såg helt annorlunda ut. En utveckling har tagit fart, helt av sig självt, med potential att för många ifrågasätta sitt eget ägande av allt från cyklar, bilar och andra typer av fortskaffningsalternativ (och för den delen många andra ting genom andra liknande utlåningstjänster). Allt ska gå på el (med undantag för EU-bike) det är tidens melodi och gäller för alla aktörer. Detta kan påskynda dödförklarandet av det fossildrivna fordonet i medelstora och större städer.
Det här med att inte äga sitt fordon är egentligen en befriande tanke. Jag behöver inte vara rädd för att det ska bli stulet, att det ska hända något med min dyra nya fina och det blir knappast, enligt delningsekonomins kultur, ståendes oanvänt under längre period. Bilar står i regel parkerade 95% av tiden. Tänk så mycket plats som skulle kunna frigöras för trevligare ändamål om inte så förbaskat många skulle behöva känna att: ”Jag måste ha min egna! Den ska vara min, min och bara min.”
Men för att nyansera en aning så här i slutet av inlägget. De som använder sitt fordon dagligen, och verkligen behöver det, kommer säkert fortsätta att se ägandet av det som enda alternativet ett bra tag till. Om jag bara går till mig själv så svider tanken (inte så lite heller) på att mina vackra cyklar inte just skulle få fortsätta att vara mina. Men delningsekonomins framfart ger mig kanske anledning till att reducera antalet.
/DS