Bloggen börjar närma sig sin tionde födelsedag. Himla massa år har jag bloggat om bilfri livsstil nu. Har inga planer på att sluta. Men det skadar inte att påminna sig om det som varit. Här följer ett recyclat inlägg om hur man kan lösa snarkproblem med surstrumpa. Det hela utspelar sig mitt i natten på ett vandrarhem någonstans på Själland sommaren 2016.
Jag slår näven i väggen. Tittar på klockan. 03:32.
Att använda mig av hörlurar och fem avsnitt av P1:s livsåskådningsprogram Livet och döden, som insomningstaktik, har varit totalt verkningslöst.
Oljudet går rakt igenom hörlurarna, det låter ungefär som en tioårig trumpetnovis som med kraftiga utblås ventilerar salivet ur sitt instrument.
Jag har över femton mil att trampa under morgondagens cykeletapp. Måste få sova. Något radikalt måste göras. Nu.
Väcker jag honom kommer han bara somna om och fortsätta dundra.
Men så kommer jag plötsligt att tänka på att brorsan nån gång, för längesen, berättat att allt man behöver göra för att bli kvitt en storsnarkares kakafoni, är att lägga en sur strumpa på hens näsa.
På en tvättlina som den jovialiske belgiska cyklisten fäst på diagonalen mellan våningsängarna, har han hängt, sedan gårdagens genomvåta cykeltrapats, en rad illaluktande och genomsura kläder som turligt nog även omfattar ett par strumpor.
Jag resonerar mig fram till att jag faktiskt är tillräckligt desperat för att prova strumptricket och tassar ljudlöst bort mot tvättlinan, tar loss en av strumporna och placerar den varsamt över snarkmannens näsa.
Han ser så rolig ut där han ligger med strumpan i fejset att jag börjar garva, men så rosslar han till och jag rusar bort till min egen säng och drar täcket över huvudet som en liten rädd fjortis, säker på att den cyklande storsnarkarn kommer att vakna, fatta vad som hänt och ge mig storstryk.
Jag spetsar spänt öronen. Har han vaknat? En ny liknande grymtning. Och sen…Ingenting…Missljudet har upphört. Äckelstrumpan har gjort sitt.
Stolt och stark över att jag vågade lösa problemet somnar jag in på bara ett par minuter.
När jag vaknar ser jag belgaren sitta på sängkanten och frågande titta på snarkstrumpan han håller upp i ögonhöjd rakt framför sig.
Våra blickar möts.
Jag inser att mina tjuvaknep är avslöjade och förbereder mig på att ta mitt straff.
”Hm…this sock must have fell on my face while I was sleeping” frågar han sig själv samtidigt som han väntar på någon form av medhållande från min sida. Sedan brister han ut i hjärligt skratt som säkert hörs över halva vandrarhemmet.
”Oh yes” svarar jag trevande, ”very strange and… Oh so funny”.
Vi äter frukost tillsammans, jag berättar om mitt kommande dagspass, han tror inte att jag kan cykla 15 mil på en hopfällbar cykel på en och samma dag, jag lovar att höra av mig när jag sitter på färjan.
Med min hopfällda vikcykel bredvid mig, och en dansk välförtjänt lager i ena handen, sitter jag på däck, ungefär sju timmar senare och fotar mig själv med mobilen. Jag skriver in cykelbelgarens telefonnummer och trycker på send.