Mitt barn indoktrineras till hållbar livsstil, i kontrast till förskolans alla leksaksbilar, samtidigt som jag förkovrar mig i stärkande litteratur
”In the 20th century, cars have done more damage to our cities than wars, terrible as they have been” J.H. Crawford
I boken Carfree cities som jag läser (medan Bella färglägger lådcyklar) bär, enligt författaren, bilstaden skulden till allt från att man inte känner grannen till starkt människofientliga stadsmiljöer.
Han menar att det är dags att återerövra stadsutrymmet till förmån för mänsklig aktivitet och slå tillbaka bildominansen (återkommer om boken).
Och vem kan förneka att storstadsmänniskan är i desperat behov efter barnvänliga platser med ren luft där man kan spendera tid utan att någon vill tjäna pengar på en.
Budskapet i dagens rapport från FNs klimatpanel IPCC är inte direkt att vi kan ta det lugnt med att reformera bilnormen i storstadsmiljöer (och så klart överhuvudtaget).
Stockholm stads blygsamma ambitioner om att 15% ska cykelpendla 2030, duger till exempel inte.
Cykeln, i alla dess skepnader (lådcykel, elcykel, vikcykel, cykel…) är ett oerhört kraftfullt verktyg i transportomställningen och kan reducera bilbehovet för alla.
Politiker måste i mycket högre grad förstå det.
Särskilt när vi vet att hälften av alla bilresor i Sverige är kortare än fem kilometer.
Och det är ju uppenbart att en lådcykel både skulle vara miljövänligt och ekonomiskt oumbärlig även för den lokalt storhandlande landsortsbon.
Precis som vikcykeln, eller varför inte elvikcykeln, i kombination med kollektivt färdmedel (sålänge våra tåg fortsätter med sitt cykelförakt vill säga).
Lägg därtill, att med ny innovation, blir cykeln ett ännu kraftfullare vapen mot taskiga transportvanor, och med stor potential att frälsa många fler bilberoende stackare.
Både i stad och land.
Vid oljeepokens slut (ju förr dess bättre) kommer folk, om de nu vill ta sig nånstans överhuvdtaget, tvingas till alternativa färdsätt.
Amen.
/DS