En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn

Lördag.

Skulle tillbaka med ett instrument jag lånat av en kompis på andra sidan stan i hjärtat av SoFo, och sedan på tillbakavägen besöka Sthlms kulturfestival med femåriga dottern i området kring Gustav Adolfs torg.

Det är naturliga transportmedlet för saken var såklart lastcykeln.

Efter att ha återlämnat instrumentet hos polarn, sett dockteater samt knåpat ihop en mus (som blev ett troll) tillsammans med en (ganska) entusiastisk Bella i ett pysseltält på Kulturfestivalen, så drog vi vidare.

Närmare bestämt mot kvällsgrillning i Hagaparken.

Men våra vänner ville ogärna kånka sin webergrill från Hagalund i Solna, ca 1,5 km från favoritstället i Hagaparken, vilket alls inte skulle innebära något olösbart problem. För har man bara försett sig, vilket de varit kloka och gjort, med godhjärtade lådcykelvänner som anser att oangelägenheter i den genren vara en livskrydda att lösa, undanröjes kvickt de flesta logistiska transportproblem.

Vi slog oss senare ner i närheten av Ekotemplet, inte så långt från ett pågående bröllop, och våra egna ungar beblandades snart med bröllopsfolkets.

Och det dröjde såklart inte länge förrän alla de här ungarna ville ta plats i lådan. Jag har skrivit om det förr och nu skriver jag om det igen, och det får bli slutpoängen med dagens inlägg. En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn.

Och vad ska man då dra för slutsatser av detta? Såklart inga andra än att kommande generationer med hela sitt väsen suktar och längtar efter hållbara sätt att ta sig fram på. Budskapet kan egentligen inte bli tydligare.

/DS