Vespan
I strävan efter en mer minimalistisk livsstil, fortsätter rensningen av prylar som inte används. Igår rök den här gamla hjälmen från min tid som Vespaägare. I över två år har den legat i förrådet – oanvänd.
En svart, väldigt vacker, Vespa Piaggio – gled jag runt med. Den tog mig överallt men jag blev lat – och fet. Man åkte från port till port och den vardagsmotion man fick, genom att bl.a. gå från- och till tunnelbanan visade sig vara mer viktig, för att inte fläska på sig, än jag först anat.
En vinterdag, då jag absolut borde tagit tunnelbanan istället, halkade jag och fick Vespan över foten. Omdömet försvann för ett ögonblick, eftersom jag var sen till pedagogiklektionen på musikhögskolan.
Ett år senare fick jag pengar från mitt försäkringsbolag p.g.a nedsatt rörlighet i fotled (den funkar bra idag).
Nu hade jag äntligen råd med en ny cykel. Alla mina tidigare hade blivit stulna (sex stycken i Sthlm), vilket var en bidragande orsak till att det till slut blev en ihopfällbar.
Ett halvår senare insåg jag att det inte längre fanns behov av Vespan. Jag hade blivit helfrälst på ”tåg + cykel”. Det var så jag kände att jag ville ta mig fram helt enkelt. En piggare livstil med mer rörelse. Fettet från buken tog lite hastigt och lustigt farväl. Vespan såldes och jag har inte saknat den.
Hjälmen var den sista ägodelen som påminde mig om mitt förgångna Vespaliv.
Men den var himla snygg – Vespan.
/DS
Jag den var snygg!Vi sålde en mopedhjälm ”långt” efter mopeden försvann ur våra liv. Den hjälmen var speciell. Modellen var designad som en polishjälm, svart med mycket diskret glitter (!) i lacken…Minns att det var lite svårt att göra sig av med den.Moppen däremot var däremot ganska basic och den racklade så ini h-e!
För mig var det vice-versa. Det sved lite när jag sålde Vespan. Mest för att den var så vacker.