Hon slutade stamma när hon gick upp på scen

För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.

Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.

Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?

Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.

HON HADE KOMMIT IN!!

Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?

Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.

När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.

Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?

Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.  

Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.

Idag är hon fast anställd på Dramaten.

Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.

DS

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *